125 medlemmar under första året

sepsisforeningens styrelse
Sepsisföreningens styrelse samlade i Malmö. Styrelsemedlemmarna på bild finns på andra platser i landet.

Sara, vad var din reaktion när du såg att vi hade över 125 medlemmar?
– Jag blev så glad! Fantastiskt roligt att vi som nystartad patientförening redan har så många medlemmar. Det är resultatet av många personers hårda arbete och engagemang. Det visar att vi behövs, att vi kan vara en röst för alla sepsisdrabbade och bidra till att öka kunskapen kring sepsis.

Varför har du valt att engagera dig i sepsisföreningen?
– Jag vet av egen erfarenhet vilken roll kunskap spelar. När jag blev sjuk visste jag mycket lite om sepsis. Kan jag på det här sättet få någon att reagera tidigare på sina symptom så är det värt det. Jag är engagerad i föreningen för att vi tillsammans kan öka kunskapen och dessutom bidra till att de som drabbas kan leva ett bra liv. Vi överlevare har viktig kunskap och erfarenhet att dela med oss av.

 Vad har du själv för erfarenheter av sepsis?
– För knappt tre år sedan fick jag sepsis. Det började med hög feber och jag trodde att jag hade fått influensa. Men jag blev snabbt sämre och fick till slut söka vård. När jag kom in till akuten var jag medvetslös och lades direkt in på IVA.

Jag hade fått en septisk chock och svävade i livsfara. Efter en första operation blev mitt tillstånd mer stabilt, men jag blev snabbt sämre igen och lades i respirator. Efter ytterligare en stor operation, en rad komplikationer och över en månad på sjukhus fick jag äntligen komma hem till min familj. Det var många glädjetårar att få träffa våra tre barn igen.

Jag tror att det är vanligt att man tror att det är en vanlig influensa eller motsvarande. Det innebär ju inte att man ska vara orolig för sepsis varje gång man får influensa, men hade jag vetat det jag vet idag, hade jag tidigare frågat mig om det kunde vara något annat.

Som för många andra som drabbats var min väg tillbaka lång. När jag kom hem från sjukhuset kunde jag inte gå utan hjälpmedel och bara 50 meter i taget. Sen var jag helt slut. Min rehabilitering pågick under 6 månader och jag var nästan helt återställd efter 1,5 år. Det har varit en lång och tålamodsprövande väg tillbaka, det har inte funnits några genvägar för att bygga upp kropp och själ igen.

 Är det några speciella frågor som du vill driva inom föreningen?
– Mitt fokus är att sprida kunskap om sepsis. Detta är en sjukdom som kan drabba vem som helst, ung som gammal. Sjukdomsförloppet är dessutom oftast våldsamt snabbt. Jag har tränat mycket hela mitt liv och gick från fullt frisk till livshotande sjuk på bara några dagar. Kan min erfarenhet dessutom hjälpa någon annan i eftervården, bidrar jag gärna till det. Vi har fantastisk sjukvård i Sverige men vi behöver sprida kunskapen om sepsis så att fler söker vård tidigare och för att förbättra rehabiliteringen för de drabbade.