Sara Halvarssons son Casper var bara tre veckor när han drabbades av sepsis. Sara jobbar som sjuksköterska på enintensivvårdsavdelning men förstod ändå inte att det var sepsis som Casper hade innan han blev allvarligt sjuk.
På Astrid Lindgrens barnsjukhus fördröjdes behandlingen med bredspektrumantibiotika för att man först ville få till ett urinprov, vilket var svårt.
– Jag tycker att man borde satt in antibiotika så fort sepsisdiagnosen var ställd, även om inte alla odlingar var tagna.
Den här berättelsen handlar om min son Casper som fick sepsis när han var tre veckor gammal. Vi var i vår stuga i Dalarna under midsommarhelgen och det var över 30 grader varmt. Vi noterade att Casper kändes varm till och från och var ovanligt gnällig men trodde att det berodde på värmen. Det varma vädret höll i sig även när vi kom hem till Stockholm. Casper fortsatte att vara påverkad och på tisdagsmorgonen började han kräkas, vilket han inte brukar göra. Jag noterade att kisset i blöjan var mörkare än vanligt och jag såg även lite spår av blod och tog ett foto på detta.
På förmiddagen hade vi en planerad tid hos BVC och jag berättade om hans mående de senaste dagarna. Vi fick lugnande besked om att det med all sannolikhet berodde på ”värmeslag” och uppmanades att försöka hålla honom sval och mata honom lite men ofta. Bilden som jag tagit på urinen ville de inte se. Vi åkte hem och installerade vår luftkonditionering och försökte mata Casper ofta men han fortsatte bara att kräkas. På kvällen tog vi tempen på honom och när han då hade 39,4 graders feber åkte vi in till Astrid Lindgrens barnakut.
Sepsis konstaterades
I väntrummet kändes det som att tiden stod stilla. Casper var nu allmänpåverkad, gråblek och väldigt medtagen. När vi till slut fick komma in gick allt ganska fort. Hans vitalparametrar och blodprover togs, han fick en infart och vätskades upp med dropp. Ganska snart konstaterade man att han hade sepsis och jakten på infektionens ursprung började. Undersökningar och provtagningar avlöste varandra. Blododling, urinblåsepunktion (för att få en urinodling, vilket dock misslyckades) röntgen av skallen och ultraljud av buk och njurar. Även en lumbalpunktion för att ta prov från ryggmärgsvätskan utfördes. Hos små barn är blod-hjärnbarriären (som skyddar hjärnan från kemiska substanser och infektioner i blodet) fortfarande genomsläpplig och risken för att infektionen tar sig in i hjärnan och orsakar hjärnhinneinflammation är hög.
Det är viktigt att säkra alla odlingar innan antibiotika ges för att kunna identifiera vilken bakterie som orsakar infektionen men detta får aldrig fördröja att behandlingen startas. Varje minut är viktig! Det blev en lång och jobbig natt på akuten. Till slut konstaterades att infektionen kom ifrån urinblåsan och att den hade gått upp i båda njurarna, en så kallad urosepsis. Något urinprov hann vi aldrig få till (det är inte så lätt på en tre veckor gammal bebis) innan antibiotika gavs men i blodet hittades e-coli bakterier, en vanlig bakterie vid urinvägsinfektion.
När vi åkte in till akuten förstod jag att Casper var illa däran och jag blev väldigt rädd. Det var jobbigt att se honom behöva gå igenom alla undersökningar, trots att jag förstod att de var nödvändiga. Jag jobbar själv på en intensivvårdsavdelning och vet hur allvarligt sepsis är och hur snabbt det kan gå. Hur kunde jag missa att min son var så sjuk? Att förstå att symtomen han hade berodde på en infektion försvårades av den värmebölja som rådde och att han bara var tre veckor gammal. *
Ovanligt hos små barn
Sepsis är ovanligt hos små barn och svårt att upptäcka tidigt och barn kan ha sepsis utan att ha feber. Små barn har små marginaler och en sepsis kan snabbt övergå till ett livshotande tillstånd. Det är också anmärkningsvärt att vi var på BVC samma dag utan att personalen där reagerade på att Casper var sjuk. Det visar på att kunskapen om sepsis, även inom sjukvården, är alldeles för låg. Vi har tur som bor nära ett sjukhus med en barnakutmottagning, jag vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat gå om vi bodde på landsbygden med många mil till närmaste sjukhus eller i ett mindre utvecklat land. Jag vill dela vår historia för att öka medvetenheten om att även små barn kan drabbas av sepsis och hoppas att den kan göra någon skillnad.
Antibiotikabehandling
*På morgonen blev vi inlagda på en barnavdelning och Casper fick behandling med antibiotika intravenöst i fem dagar. I början behövde han dropp och matas via sond eftersom han var för medtagen för att orka äta själv. Hans infektionsvärden följdes dagligen och efter drygt två dagars behandling blev han piggare och kunde börja äta lite själv igen. Efter fem dagar fick vi åka hem och fortsätta ge honom flytande antibiotika via munnen i en vecka. En månad senare röntgades hans njurar för att se om de hade tagit någon permanent skada av infektionen men det hade de tack och lov inte. Idag är Casper helt återställd.
Text och foto: Sara Halvarsson